Som att det bara var ett sammanträffande.. Som att dom där 15 månaderna dom delat verkligen tog slut bara på grund av hans ursäkt. Som att det inte hade något att göra med konfirmationen? Som att den han mötte ute på grusplanen efteråt inte lämnade en knådande tanke i han huvud. Som att det inte faktiskt tog slut på grund av det?
Det känns nästan läskigt. Han är mer av en främling, jag vet ingenting om hans vänner, jag vet inte vilka betyg han har, jag vet inte vad han roar sig med på helgerna, jag vet inte vilken musik han lyssnar på. Men jag var där när han lärde sig cykla, jag var där och sprang halvnaken runt på hand gräsmatta i vattenspridarens regn dom soliga dagarna under vår uppväxt och jag var där alla mornar vi gick till skolan dom 3 första åren i grundskolan. Jag var där och jag var med, vi var tillsammans- men det var då det. Nu är vi två främlingar som delar ett förflutet, vi ser båda solen men från olika håll. Frågan är om vi någonsin kommer se den tillsammans eller är vi sådana som aldrig hittar varandra igen?
Med alla minnen i bakhuvudet önskar jag det först nämnda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt