Det där med vänner

Vänner. Det är för mig ett konstigt begrepp. Tänk vad många vänner som passerat och vad få det är som finns kvar. Det finns vänner jag saknat, det finns vänner jag fått lämna och det finns vänner som jag önskar jag aldrig litat på. Imorse kom jag ihåg en vän när jag satte på mig, vad numera är min, röda skinnjacka och gick till skolan. Jag kom ihåg att jag haft kul med henne, men vi var inte såna som i slutet får varann. Jag kom ihåg en annan vän som jag skulle lunchat med idag. Jag kom ihåg rocken, spriten, röken och skratten från hennes rum, men vi var poison in eachothers vains. Jagkom ihåg en annan vän som jag pratade ett par ord med på en buss för en historia sen. Jag kom ihåg att vi haft kul, men hon var inte sån jag i slutändan ville vara med. Jag kom ihåg en annan vän. Han var annorlunda från de andra vännerna. Det skulle vara han och jag förevigt, men ett trasigt hjärta satte stop och i somras tog för evigt slut. Jag hittade hans små korta vita hår på hans täcke. Jag kom ihåg en annan vän som är lång, längre än allt annat jag känner. Så är nog också vår vänskap, längre än allt. Jag har honom att tacka allt för. Den sista vännen jag kommer ihåg så väl att nämna är min bästaste av dem alla. Hon kom till en kväll för inte så länge sedan eftersom jag fortafarande kan komma ihåg. Vi spelade TV spel, juckade vilt till tokiga låtar och gjorde sådant som bästa vänner som inte setts på länge gör bäst. Hon är bäst. Inget krävs, ingen behöver vara cool. Det är bara grymt. Det är ändå konstigt, det där med vänner, vad många det är som passerat och vad få det är som finns kvar.