Vi går inte varandra på tårna, jag blir bara trampad. och inte bara på tårna, hälsenorna och fotknölarna börjar säga upp sig nu. Jag vill slita mitt hår. Kaffet. Dörren till toaletten. Rummet. Närvaron. Det ständiga bensinstoppet och känslan att ett initiativ finns inte på kartan. Det kryper under skinnet. Jag var glad idag, jag skrattade och var bara hysteriskt glad- men sen kom känslan och verkligheten ikapp. Jag klarar snart inte mer, snart är det förstört för gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt