Jag låter min älskade blogg rinna ut i sanden, vad har hänt med mig? Jag älskar att forma och berätta, jag älskar att skriva mina ord och låta mina fingrar jobba sig svettiga över tangentbordet. Men lusten har på något sätt försvunnit ur mig, jag är inte riktigt mig själv. En viss herre har dragit ner mig i kärlekens hopplösa sorg och nervositeten inför championatet och SM äter mig inifrån och ut. I fredags var mina älskade underbara super tjejer här. Det är en verkligen en kväll jag aldrig kommer glömma. Jag skrattade tills jag fick magsår och det var det sjukaste jag någonsin varit med om!
Men idag har glädjen varit ett minne blott. Jag gick upp vid 12, vilket är så olikt mig. Jag tittade på Män som Hatar Kvinnor och bara åt. Jag har gått i ett hela dagen, fräst snor i papper och tyckt synd om mig själv. Träningen gick bra och ponnyn är verkligen allt för mig. Svetten rann och jag tänkte att efter man har ridit 2 hästar så det blev svett pärlor i muschen så borde man fan komma igång. Men efter att ha tagit en lång dusch blandad med vatten från kranen och mina egna tårar som jag inte vet vart dom kom ifrån så återvände kroppen ner i pyjamasen och mitt humör sjönk om möjligt ännu lägre. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte vart jag vill. Jag vill skrika, jag vill försvinna ur kärlekens klor, eller i alla fall få dom att omfamna mig istället för skada mig. Men där jag är nu så försvinner jag längre och längre ner i den mörkaste spiralen.
Jag vill krama dig och inte mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt