Mitt grep hårdnar, men du blir allt halare. För varje nytt grepp jag tar flyter du iväg. Vår båt som vi seglat tillsammans, vi som var så nära land. Hur kunde du slänga mig överbord och hissa segel i motsatt riktning? Varje gång vill jag bara springa, men hjärtat naglar fast stegen. Ilskan över att inte kunna kontrollera, inte kunna bestämma och styra mig själv. Den ilskan går ut, den blommar ut över världen, gör mig till en bitter människa. Jag vill lägga mig ner, gråta, sparka, vraka, dö. Jag vill göra allting lyckligt och bra. Jag vill dra tillbaka tiden, dra tillbaka dig, dra tillbaka allting. Men det enda som dras tillbaka är jag själv. Jag sugs in i en bubbla. Jag vill in i din bubbla. Istället blir jag fast i min kalla ensamhet och som straff klär jag min bubbla med tidningspapper runt om. Jag vill inte se dig, när jag vet att jag inte får ta del. Får ta del av ditt leende, dina ögon, ditt skratt och din närhet. Mitt grepp om dig glider. Är det dags att inse? Bara låta dig flyta iväg? Är det här vi skiljs åt? Fan, jag vill typ gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt