Jag vill inte ha det själv, men jag kan inte låta någon annan ta del av det heller. Är det bara jag som känner så ibland? Att det finns ingen dragningskraft att ha det, men svartsjukan kommer springande med stora steg så fort någon annan försöker få en del av det. Troligtvis är det inte bara jag som känner så ibland. Tacka nej till handen när den sträcks ut, men så fort den är på väg tillbaka kommer känslan av att något som är mitt är på väg bort från mig. Att någon annan kommer kunna ta del av det. Jag vill ha hela handen, annars kan det vara. Jag är inte intresserad av att dela det som är mitt och bara sluta med ett lill- och ett ringfinger. Det är så konstigt det där. Speciellt när det i mitt fall handlar om mer än bara en hand och ett lillfinger. Det är med ett lillfinger och ett leende och massor av andra fina saker. Kan inte allt bara vara som det brukade vara? I det kunde jag i alla fall infinna mig att leva. Som det är nu går det inte. Jag klarar inte att förlora men jag kan inte leva med att ha det delat.
Man vill ha sin bit av kakan och man vill äta den med. Nu vill jag ha tillbaka min kaka och jag vill ha den hel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt