Uppskattning. Visa att man bryr sig. Att inget är för givet, allt är en gåva. Det är svårt. Att hitta balansen. Skippa likgiltigheten men samtidigt inte slicka någons håriga röv? Vissa människor och vissa varelser är man bara så glad över att dom finns. Jag har en varelse och en människa. Självklart älskar jag alla mina nära o kära och är så jävla glad att dom finns och stöttar så det finns inte ord nog. Men det finns vissa som ger och skänker den där extra glädjen. Min fråga blir alltså, hur tackar man någon nog för att den gör en lycklig? Det borde ju rent logiskt att inte tacka någon nog för det? Man borde bara sitta på en stol och säga tacktacktacktacktacktack och tack igen. Men ändå skulle det inte riktigt räcka. Jag uppskattar nog mest i tysthet- dumma mig. Men vem vill vara en rövslickare? Men kanske hellre det än att förlora någon som gör en lycklig? Kanske bättre att vara en lycklig rövslickare än en olycklig likgiltig jävel, antar jag.
Nu ska man möta världen- men tungan i spetsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt