Aldrig förens nu

Många beskriver mig som glad, social, energisk etc. Vad jag har hört i alla fall. Jag har kommit på att så är inte fallet. Jag är inte alls rolig, glad och social med kompisar som svärmar runt mig som flugor runt ett bananskal. Tvärt om faktiskt. Jag har insett fakta, jag är en mörk, lätt irriterad och tillbakadragen person. Mina kompisar kan jag räkna på min högra hand och dom skulle fortfarande få plats även om någon brutal person högg av 2 fingrar. Jag menar, skulle jag bara lukta ett sting av svett och odla finnar skulle jag vara vad en tonåring definierar som mobboffer. Först tyckte jag synd om mig själv. Men jag har kommit på, efter allt för många sömnlösa nätter, att det är mitt eget fel. Jag kräver mycket och ger lite. Jag är sur och tillbakadragen och tar aldrig det extra steget. Vem ger inte upp om att försöka få kontakt med en betong vägg som mig? Men samtidigt om man ser det från mitt håll- vem orkar ta steget och vem orkar hålla humöret uppe när kalla stela leendet är mötet man får varje gång och aldrig känner gemenskapen någonstans? Att aldrig bli riktigt accepterad och respekterad? Varje ord är i grund och botten menad som en negativ kommentar och varje "hej" är en dörr åt ett gott skratt senare för att jag kunde vara så dum och svara och tro att det var seriöst. Aldrig har jag känt mig så här ensam. Aldrig har jag känt mig så här kraftlös. Aldrig har jag känt mig så här osäker. Aldrig har jag känt mig som ett offer. Förens nu.