Jag är så trött. trött på att försöka men fortfarande bli ner tryckt och ständigt höra hur dålig man är- försöken syns aldrig. Slitet läggs aldrig märke till. Varje kväll likadant, tårar. Varje gång likadant, "kan du inte bara svara och försöka lite du med?". Men det är hos mig felet ligger. Och eftersom jag gjort fel måste jag ta reda på det själv, straffa mig själv. Jag kan inte bara ta folk för givet och att dom ska berätta för mig om allt jag gör fel. Jag bara förstör. Jag vill ju, varför går det aldrig?! Jag vill ju, varför räcker det aldrig för dig? Är inte ånger värt en förlåtelse? Är inte försöken värda att ses? Och är inte din älskade värd att bli älskad och satt i centrum? Jag är förvirrad. Jag.. jag.. jag ser inte tangenterna längre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt