För ett tag sen sprattlade jag på botten. Jag lyckades resa på mig. Då, på toppen och på den ljusa vägen uppåt verkade det omöjligt att ta sig tillbaka till leran och skiten. Men sen har ju livet sin uppgift, att överaska och låta det otänkbara hända. Och mitt liv tar sin uppgift på fullaste allvar. Tillbaka på noll var inte så svårt som det verkade när man stod i sitt eget rampljus. Men nu simmar jag runt i smutsen igen. Påminner mig själv endast om hur värdelös jag är. Gråter för minsta tilltal. Lyssnar på inget förutom det dåliga. VARFÖR? Jävla emma. Jävla pucko. Men det finns folk som vill väl. Som säger allt som är bra, som pratar med lugn, trygg, älskande röst. Det är så lätt att glömma dom, eller bara anta att dom också anser att min värdelöshet är oundviklig. Jag är faktiskt älskad och faktiskt ganska bra om jag bara vill. Jag måste förstå att även om jag ligger långt ner, ligger jag inte där ensam. Jag är faktiskt älskad, även när jag ligger i leran. Och jag ligger aldrig där ensam. Därför kan jag aldrig påstå att jag ligger i leran, för där ligger alla ensamma. Jag ligger i gräset, och är älskad. Faktiskt. Bara jag själv vill inse det.
Klanta inte till det nu emma, gör det bara inte. För din skull och för alla andras skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt