Men det här är ju mitt liv?

Det känns så meningslöst. Jag vill bara skrika. Stel, stum, okänsla, svag, så jävla värdelös. Det här är hur man kan beskriva min stil på vad jag håller på med dagarna i ända. Jag rider så här. Jag vill bara skrika. Jag tränar och tränar, men resultatet kommer aldrig. Dom säger att man kan bara man vill. Men viljan kan bara besegra talangen till en viss gräns. Nu ger jag nästan upp. Jag blir bara så less, och ledsen. Jag orkar inte gråta mer över den här skiten. Faan, jag bara vill inte. Men det här är ju mitt liv?