Vi gick ut så jävla hårt och vi ökade ta mej fan hela jävla vägen! Jag kommer aldrig glömma känslan i magen när trummorna till varje körlåt började- UT UT UT! KÖR KÖR KÖR! Eller pirret i magen när jag stod med micken i handen redo i startboxen vid det lilla utrymmet bakom trummorna för att gå ut och rocka den där bandpresentationen. Fan allt var så underbart. Alla dagar på linneabion tillsammans. Dom sitter i mig. Jag grät inte efter sista showen, jag skrek inte att jag inte ville att det skulle vara över. Tårarna hade jag gråtit slut på under timmarna jag spenderade samanlagt suttit på golvet på toan utanför skolsköterskan och jag ville fortfarande att det skulle vara slut, över, no more grundskola- ju närmare slutet desstu bättre! Jag åkte hem sen. Jag ville somna med sista Proud Mary på läpparna och skriket kvar i halsen. Gropen, spriten och skiten kan dom andra få ägna sig åt. Jag vill vara show, jag vill vara galen. JAG ÄR SHOW, JAG ÄR GALEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt