Jag kan inte säga vad det är men det är något. Jag vet inte om det är sorgligt att min trogna lilla bruna springare lämnar mig för ett liv i norrland från och med imorgon. Jag vet inte om jag känner mig utvilad inför kommande mördar vecka i skolan. Jag vet absolut inte vad jag känner för något, men något är det. Framförallt har jag en gnagande känsla i magen som gör att jag blir arg och frustrerad. Den har växt och växt och nu vill den bara komma ut. Jag vill komma ut och bara skrika allting. Den är så stor nu att den börjar äta mig och min ork innifrån. Jag vill bara att den ska bort, bort, bort. Tills dess att den är borta, tänker jag lova mig själv att aldrig prata om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt