Idag brast fasaden. Den där tunna ytan som hållit humöret uppe- pang- så fanns det ingen fasad mer. Tårarna slutade inte forsa och huvudet slutade inte dunka. Jag sket i att huvudkudden blev full av slem. Jag sket i att jag låg med alla ytterkläderna i sängen. Jag sket i att jag höll på att svettas ihjäl, för jag frös. Den nakna sanningen som blev kvar när yt spänningen på min fasad spräcktes gjorde att jag frös. Det fanns inget kvar, allting bara åkte med ut genom det lilla hålet inne vid ögonvrån. Tårarna tog med sig allt, utom det tomrum som blev kvar.
Hej. Jo, jag saknar dig lite.. eller ganska mycket egentligen..
Det var egentligen bara det.
Det dumma smset. Varför? Vad hade jag förväntat mig? Att han skulle ringa upp och med gråten i halsen förklara hur underbar jag är och hur dum han var som valde bort mig? Sagan är slut Emma och det är dags för dig att inse det.
För vi var som en saga. Vi var en sådan där dålig saga egentligen, som börjar så bra att man inte kan slita sig från att läsa vidare. Men sedan lägger man undan sagan, för man kunde inte låta bli att tjuvkika på sista sidan. Besvikelsen över slutet gjorde sagan ointressant. Kunde inte bara författaren kommit på ett bra slut? Kunde inte den här sagan fått sluta med "så levde de lyckliga i alla sina dagar", precis som alla andra? Ingen krävde ju något unikt med den. Jag önskar bara att han kunde plocka upp sagan och läsa vidare, bara något kapitel eller så. För min skull.
Inte nog med att sagopojken aldrig ringde. Mitt andra dagsljus. Min plan B som skulle finnas där när sagan slutade att läsas. Den planen råkade få böldpest och när böldpesten nästan var borta fick den ett skärsår. När det läkte blev böldpesten värre. Den planen höll inte heller. Den planen var en värre saga, för där lät författaren läsaren känna en liten stund hur underbart det var, innan han lät det goda livet rasa över en natt.
Den där lyckan, som jag bara för några veckor sen var så förtjust i att jag inte ens kunde förklara hur bra den var! Den lyckan försvann långt innan tårarna, den försvann långt innan jag ens började bygga min fasad. Den lyckan är knappt ett minne längre. Den hör till historien.
Den kommer läsas upp ur en historiebok för någon ointresserad. Den kommer aldrig få leva igen. Den stryptes lika fort som den föddes.
Allt är borta nu. Allt.
Hittade din blogg av en slump, vill bara säga att du skriver fängslande bra, jag tycker att du ska skriva på samma spår som din förra blogg, för det var den jag hittade först, innan jag hamnade här.
SvaraRaderaMvh