Nu är lilla jag hemma igen. Hemma bra men borta bäst. Örebro var galet bra, men kan man förvänta sig annat när man umgås med my? Tveksamt. Min galanta planering fortsätter att förstöra mitt liv, men det är en till förstörande känsla som krupit under täcket. En saknad, så stor och oundviklig. Den där varelsen som man kunde borra ner sig i hans underbara doft, som man kunde kyssa när filmen blev tråkig. Han som fanns där och var så perfekt. Vart han tog vägen är det ingen som vet. Jag kommer återvända till min fas. Min fas när världen är grå. Vad är det för mening? Allt som skulle bli bra?
Vi tror och vi hoppas, till vilken anledning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt