Jag vet från sked 1 till sked "skrap i botten" att bunkens innehåll kommer få mig att må illa. Men ändå kan jag inte låta bli. Det är nästan som att jag straffar mig själv. Eller vaddå "nästan"- jag straffar mig själv.
Jag är inte så stort fan av täppta näsor, speciellt inte min egen. Hela min ork pyser ut genom öronen nu när febern kraffsar mig på hälen. Det faktum att det är långt kvar till helg får mig att känna mig ännu segare.
Varför är det bara björnar som går i ide? Eller jag kanske ska formulera mig så här; Varför blev inte jag en björn? Den här tiden, inklusive typ hela vintern- är en hemsk tid! Det är kallt, mycket plugg och inga tävlingar. Hur hade de då tänkt att en kärlekslös liten varelse som just blivit av med den där mysiga varma axeln som luktade så gott och som man alltid kunde luta sig mot, hur hade dom tänkt att denna varelse ska klara den här pressen? Jag förstår inte det alls! Men eftersom varelsen råkar vara jag kommer väl en lösning dyka upp som en fredsduva i morgondisen.
Jag känner sorg över att stryka ut ett namn på fredag i min kalender. Även fast jag hade skrivit in det av egen planering utan ngn bekräftelse så ligger det som en sten i lungorna. Magsäcken, förlåt.
Nej det här går inte. Sträck på dig för fan Emma. Det är bara ditt liv som förstörs av ett nederlag, res på dig nu! Stå på er, alla människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt