Jag är väldigt elak. Otroligt elak. Jag gav alla ett kikhål, men vägrade berätta om vad som fanns innanför. Så nu är Johanna arg upp till öronen eftersom hon vill veta. För att Johanna skulle förstå varför mina läppar förblev förseglade förklarade jag som så att för att göra ett liv fulländad behövs 150 %. Man visar 100 %, det är sådana saker som i alla fall någon person vet om. De där andra 50, dom är gömda. Jag sa att det är svårt när dom 50 % som verkligen får en att le med hela jävla ansiktet, det är dom som ger en den där krypande underbara känslan- då är det så förbannat svårt att bara strypa dom och soppa dom under mattan. Johanna resonerade att de var så hemliga att man inte tänker på dem. Man ler inte åt sånt.
Jag orkar inte kopiera hela våran djupa diskution som inte innehöll ett normalt ord. Men förlåt Johanna, jag önskar med hela mitt hjärta att jag kunde berätta.
Men nu för att göra det här inlägget till (ytterligare en roman) ett normalt inlägg. Jag sitter här vid mitt mysiga skrivbord och dricker ytterligare ett glas Cocca Cola. Jag som råkar vara nybörjare på iTunes fronten har nu lärt mig- kryssa aldrig iTunes, för då går det inte att öppna igen om man inte startar om datorn.
Där tog det normala inlägget slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt