Jag är sjuk, så jag har tid att tänka över alla våra minnen, för nu kommer det inte bli fler

Some bastard satte en kork i min hals, körde i lite botox i mina halsmandlar och gav 3dje säsongen av Lost ett otroligt dåligt slut! För att förklara den där meningen lite bättre så börjar jag här: Jag är sjuk. Nej jag har inte cancer och jag har inte ens feber. Jag är bara igenkorkad i halsen. Har ni någon ätit bulle och tuggat på bullen väldigt länge, sedan pressar man upp geggan man bildat i gommen, så pratar man jätte konstigt. Halsen låter liksom igenstoppad. Så låter jag, fast jag har inte söndertuggad bulldeg i gommen, utan en aburd mängd slem i halsen som inte går att på något sätt få upp. Mina halsmandlar är också ett problem. Dom är stora som golfbollar och gör ont. God kill me. Så jag har tillbringat min dag i sängen och kollat klart på hela säsong 3 av Lost. Dumt gjort, av 2 skäl.

1. Nu har jag inget att kolla på som jag inte har sett.
2. Jag är fly förbannad över slutet!

Tyvärr kan jag inte berätta slutet eftersom det kanske finns någon där ute som kollar på det och väntar spänningsfullt på upplösningen. Men jag kan bara säga- förvänta dig inget bra, för det kommer inte att komma.

Jag tänkte avluta det här inlägget med att säga; Och nu är frågan vad jag ska hitta på resten av kvällen med tanke på att klockan bara är kvart i sex? Men frågan jag kommer att ställa mig efter att ha pratat med min vän Johanna på msn är: Hur ska jag överleva här ute i bushen utan Johanna? Hur ska mitt liv kunna fortsätta i Rytterne utan vetenskapen att jag bara kan sätta mig på cykeln eller vandra hem till Johanna? Jag kommer bli lämnad ensam. Jag kommer vara som Shadow, ni vet golden retrivern i Den långa vandringen. Jag kommer vara den hunden, när han sitter på gårdsplanen och ser familjen åka. Pojken vänder sig om och ser hans älskade vän sitta i dammet, sorgen i hans bruna hundögon. Jag kommer vara den hunden! Jag överlever inte utan dig Johanna. Alla kvällar vi suttit på ditt rum. Alla minen. Kommer du ihåg vårat The sims lan? Kommer du ihåg chokladbollarna med hallon i? Kommer du ihåg när vi åkte pulka ner för eran backe och jag spräckte min favorit pulka i ett träd? Kommer du ihåg när vi lekte med kattungarna i eran garderob? Kommer du ihåg allting vi har gjort i det där förbannade huset? Nu försvinner ni. Jag kommer aldrig mer knacka på eran dörr, sparka av mig skorna och gå in i erat hus. Jag kommer aldrig mer säga hej till din familj som alltid sitter och kollar på TV för att jag sen ska försvinna in på ditt rum. Jag kommer aldrig mer få äta din mammas goda mat i erat mysiga kök som jag fortfarande inte lärt mig vart besticken inns i. Jag kommer aldrig mer titta upp på väggen ovanför dörren in till köket där klockan satt förut och jag kommer aldrig mer viska för mig själv just det, den sitter inte där längre. Alla rutiner, alla minnen. All gone and they are never turning back.